Den romerske poeten Vergilius förknippar vi ju främst med eposet Aeneiden, som är ett försök att i Homeros efterföljd ge romarna sin egen skapelsemyt i poetisk form, en berättelse om hur Rom och dess kejsare sprungit ur den mytologiska myllan. Med Georgica är det något annat. Det är en på ytan stillsam lärodikt om hur man bedriver jordbruk; hur man sköter bin och odlar vin. Den ger vid första anblick ett anspråkslöst och koncentrerat intryck. Men samtidigt öppnar dikten dörrar in till något större, vildare och skönare: myten lever sida vid sida med vardagens slit, det förunderliga livet påminner om den oundvikliga döden, poeten brister ut i en lovsång till det romerska folket och Italien, landet där det alltid är vår. Den engelske poeten John Dryden ansåg att Georgica var den bästa av alla dikter från den klassiska världen. Ingvar Björkeson, vår tids främsta uttolkare av poesi från antiken och renässansen, har översatt. Publius Vergilius Maro (70 f Kr – 19 f Kr) var en av poeterna i välgöraren Maecenas krets, och liksom sin kollega där, Horatius, var han av enkelt ursprung, men blev under sitt liv en av de poeter som kejsaren Augustus satte högst. Även renässansens poeter såg Vergilius som den främste, och han fick bland annat en huvudroll i Dante Alighieris Den gudomliga komedin.