I denna bok samlar pianisten Love Derwinger korta självbiografiska skisser, existentiella funderingar, aforismer och naiva absurditeter, där en 11-årig pojkes möte med den vänlige pianoprofessorn Gunnar får utgöra ramberättelsen. Den handlar om en ung människas behov av att få skapa ifred, sökandet efter en egen identitet och de rädslor han tvingas konfrontera till följd av insikten att allt det vi tar på allvar ständigt måste återerövras. Boken är en ömsint hyllning till pianisten, humanisten och pianopedagogen Gunnar Hallhagen. Boken inleder en serie som avser att spegla sambandet mellan vetenskap och konst och bygger vidare på det arbete som sedan 1985 pågått inom Dialogseminariet vid Dramaten och som dokumenterats i tidskriften Dialoger.