Konstnären är tidens uppfinnare. Denne formar och ger gestalt åt tidsperioder som hittills varit omöjliga eller otänkbara: aporier, krönikeliknande fabler. I den meningen kan man säga att konstnären »känner gruvgasen« i historien. Men hur förnimmer man den, denna färglösa och luktfria gas? Hur ser man tiden komma? Förr använde gruvarbetarna burfåglar som »siare« för gruvgas: det var ett dåligt omen när fjäderdräkten darrade. Skulle inte också bildernas darrande kunna fylla denna mystiska funktion? Det är vad Gruvgas försöker föreslå genom att vara en fri kommentar till några bilder »upphämtade från gruvans djup«, särskilt La rabbia, Pier Paolo Pasolinis beundransvärda politisk-poetiska arkivfilm. Georges Didi-Huberman är en fransk filosof och konsthistoriker. Johan Öberg har översatt boken till svenska.