Denna bok är en självupplevd historia. Det är ingen fiction. Inga fantasier. Inget påhittat. Det är sanningen om min mammas hemlighet, som hon troligen skulle gått i graven med om vissa saker inte hade kommit på tal. Det hela började med att jag och mina två bröder träffades hemma hos mig på ett kalas. Min lillebror skulle hjälpa till med att starta arbetet med en handbolls-cup för sin dotter och han frågar mig om jag hade några goda råd om hur man går tillväga. Han visste att jag hade varit med och arrangerat en ishockey-cup med en av mina grabbar. Javisst , sa jag, och gick in i huset och hämtade en pärm. Då sa han: Har du pärmar!? . Vi började då prata om olikheter mellan oss. Jag får kommentarer angående hur jag är och hur jag skiljer mig från dem. De skämtar om att det kanske är brevbäraren ? Känslan är märklig och den stör mig. Ligger det kanske någonting i det? Dessa funderingar börjar slå rot i mig på allvar. Så jag bestämmer mig för att helt sonika fråga vår mamma. Men hon svarar mig väldigt övertygande och påstår att jag är så lik en kusin till henne. Detta upprepas när jag återigen frågar henne när jag är runt 35 år, 40 år och 50 år. Jag kan inte släppa det och känner på mig att det är någonting som inte stämmer... När jag är 53 år under hösten 2008 beslutar jag mig för att försöka ta reda på sanningen...Det här är min egen berättelse om det.