Hilding Linnqvist (18911984) var förgrundsgestalten och inspiratören bakom en konstriktning som kritikerna mot slutet av 1910-talet kom att kalla naivism. Boken om hans väg mot att bli konstnär beskriver resan mellan åren 1916 och 1925. Under denna period deltog Hilding Linnqvist i sex viktiga samlingsutställningar på Liljevalchs, den första konsthallen invigd 1916 för den moderna konsten i Stockholm. Vägen mot framgångarna kantades av utskällningar i pressen, som parades med försöken att sätta etiketter på honom och den unga konsten. Målare som Hilding Linnqvist betraktade sig som personliga berättare vid sidan av alla stilar. Debuten år 1916 gav honom rejält med ris i pressen. Den ignorerande han tappert och fortsatte att oförtrutet utveckla sin speciella balansgång mellan realism och fantasteri. Inom några år lyftes han fram som en av sin tids främsta namn och föregångare inom svensk naivism. Interiörer och landskap kläddes i fantasins och poesins dräkt. Omvärlden smyckades med en kärleksmetaforik, ett sökande efter kroppens och själens fullkomning, ett erotikens och de religiösa funderingarnas lustspel och alkemi. Akterna och föreställningarna utspelades i målning efter målning som olika kapitel: Hjärtatssång, Drottningens juvelsmycke, De lyckliga människorna, Lustgården, Sommaren, I tysta kvällen, Smycken och kristall och Den gamla parken. Huvudpersonen var förutom Hilding Linnqvists alter ego, även inspiratören Carl Jonas Almqvists himlavarelse, androgynen Tintomara. Som en undrens vägvisare lyfter Hilding Linnqvist måleriet ur vardagen. Funderingarna och vägvalen om att bli konstnär underblåstes av nyromantikernas vurm för att nå själens guld. Essäisten och kritikern Ulf Linde kallade på 1950-talet Hilding Linnqvists måleri för stillöst i bästa bemärkelse, prövande i varje enskilt penseldrag. Förälskelsens och kärlekens dubbelspel roade även en 1910-talets spjuver som Marcel Duchamp. Konstnärsrollen som vi känner den idag bärs än av kärleksmetaforiken i mötet mellan konstnär, verk och betraktare. Hilding Linnqvist inspirerades av poeterna från Stagnelius och Almqvist till Fröding och Ekelund. Poeterna bland dåtidens kritiker fann i honom sin särskilda vän. År 1916 debuterar den 25-årige konstnären Hilding Linnqvist på Liljevalchs, som ett av de unga kommande namnen i konsthallens blott tredje utställning. Höstsalongerna och salongerna för de unga fann så småningom sin form i mitten av 1920-talet, numera känd som den traditionella Vårsalongen. Boken som ges ut i samband med en utställning på Liljevalchs (9 oktober 2020 10 januari 2021) innehåller texter av bokens redaktör, konstnären Susanna Slöör, och återpublicerar ett redigerat urval av essäisten Ulf Lindes texter om konstnären mellan 1950-tal och 1980-tal. Susanna Slöör skriver om de litterära, romantiska och andliga inspirationskällorna samt citerar dåtidens pressröster och kritik. Ulf Linde skriver om Hilding Linnqvist och jämför med franske 1800-talsmålaren Gustave Courbet samt författare och poeter som Carl Jonas Love Almqvist och Birger Sjöberg, den senare med sin Frida-diktning. Boken innehåller ett generöst urval bilder av Hilding Linnqvists tidiga verk.