Bröstcancer och cellgifter. Jahopp, hur ska jag lösa det då? Hur känns det i kroppen, knoppen och själen? Och vem är jag utan mitt stora, tjocka, lockiga, rödbruna hår? Är det ens möjligt att vara glad och positiv i ett sådant här läge? Går det att känna sig fin och älskad när man är svullen och skallig? Och hur mår min tappra man och mina älskade tonårsbarn mitt i allt detta? I dagboken delar jag med mig av hur min kropp påverkas av cellgifternas biverkningar och hur jag på bästa sätt hanterar dem med hjälp av motion, vila och en dos vardagssarkasm. Min familj, mina vänner och några oundvikliga alter egon kryddar texten och är nära. Livet hamnar lite på paus, men är det egentligen bara dåligt? Livet är som livet är. Det här är min upplevelse, men kanske känner du igen dig lite här och var?