Det står en ensam musiker där, allra längst bak i orkesterdikets mörker, ansiktet lite upplyst av det bleka skenet från en monitor. Koncentrerad. Förmodligen står det ett notställ och någon form av instrument bredvid. Kanske en klocka som hänger på ett ställ, en virveltrumma eller en vindmaskin. Snart hör publiken hur åskan börjar mullra. En kanon ljuder. Eller kanske hörs bara en liten vissling någonstans långt, långt borta.

Som professionell slagverkare är man tvungen att, i alla fall hjälpligt, kunna ta sig runt hela det till synes oändliga hav av olika instrument som går under samlingsnamnet slagverk. Det ingår i arbetsbeskrivningen att ta sig an exempelvis en bendir från Marocko, oljefat från Trinidad eller tablas från Indien om nu partituret föreskriver detta.

Underhållande och gediget beskriver Roger Svedberg slagverkens historia och mångfald, från bastrumma och bjällerstav till bilhorn - och vad som krävs av en yrkesverksam slagverkare utöver ett speciellt psyke, stor kunskap och nerver av stål.