”Koraxas tomb” handlar om att leva med det som inte. Det är en gravdikt och en gryningsdikt. I graven det som aldrig blev men likväl finns. I gryningen det som ännu inte blivit. På dessa gränser, gravens rand och gryningens strimma, sjunger dikterna om kärlek, om ensamhet, om självkänsla, förundran och lek. Men boken börjar hos Sapfo, hon som kallade morgonrodnaden ”härskarinna” och längtade till dödsfloden Acherons lotushöljda stränder.