För jag vill också träda fram ur skuggorna, jag vill att du ska se mig, mitt rangliga barn, jag som var bara ben och rastlöshet. Du var stilla och i dina händer, bara händer, tror jag. Vi känner ännu inte varandra, vi är i var sitt land, i var sin värld, vi är han och hon.   Han är en sjuåring i Småland i vedboden med svarta dörren på glänt, medan hon är tio år och hänger upp och ner i knävecken på piskställningen i förorten öster om Helsingfors. Långt senare träffas de, förälskar sig, blir ett par som delar konstnärsarbete och trerummare och har varit i Afrikas innersta.   Susanne Ringell skildrar i sin nya roman hur syret inte alltid räcker till för två i ett långt konstnärsäktenskap.    I den oeldade bastun, husets kallskåp, förfars de sista jordgubbarna. Rötmånaden tar allt. Ingenting går att spara. Oh, baby, don t tell me we blew it.   Men framförallt skriver hon vackert och vist om den mogna kärleken och om höstens lekar som är annorlunda, disiga och mer dröjande.    Språket är konkret och poetiskt som bara Susanne Ringell kan när hon skriver om förälskelse och kärlek, om sökandet efter frid, och om kroppen som vårt hem på jorden: den åldras, tvingas på cancerundersökningar, könshåren glesnar, resorna blir färre och väninnorna dör.    Kroppens kalligrafi är en samling prosatexter som följer årstidernas växlingar. Tillsammans utgör de ett slags fragmentarisk kortroman om styrkan och skönheten i det svaga, det som aldrig kan besegras, och om de viktiga döda som inte är borta.