Utvecklingen inom museernas värld, kulturarvsvården och kulturpolitiken har under de senaste femtio åren varit dramatisk. I denna engagerade skildring berättar en av Sveriges främsta museimän om sina erfarenheter som deltagare i detta skeende, alltsedan det offentliga under tiden kring 1970 klev in och tog ett påtagligt ansvar för kulturpolitiken. Därefter har engagemanget av olika anledningar skiftat. Flera gånger har en förändring varit på gång, men så har intresset åter svalnat. Författaren frågar sig varför kulturarvet kommit att ges en så låg prioritet. Han resonerar och visar med konkreta exempel att det lönar sig ta initiativ, att man inte behöver ta problem för givna och hur skickliga yrkesföreträdare gång på gång lyckats bryta ny mark.  Sten Rentzhog har i mer än sex decennier aktivt medverkat i museernas, kulturmiljövårdens och hembygdsrörelsens utveckling, centralt, regionalt och lokalt, som debattör och lobbyist, som pådrivare i många sammanhang och som initiativtagare till stora landsomfattande samarbetsprojekt. Han är likaså författare till en rad böcker inom sitt fackområde.