Det finns en frihet, en lättnad, i att bli äldre. En lättnad från ett tidvis mycket betungande ansvar för andra. När vi lotsat våra egna föräldrar genom ålderdom och död, när barnen, kanske även barnbarnen, vuxit upp och står på egna ben och när arbetsgivaren (snart) inte knackar dig på axeln, kan stegen faktiskt kännas lite lättare. Då kan frihetskänslan infinna sig, även när artrosen begränsar dina promenader. Äntligen har vi viljan och tålamodet att leva som vi vill. Att min kropp redan påbörjat sin väg till återvinningen det märker jag, men mentalt känner jag inte så. Samtidigt kan självbilden bedra. Är jag någon som inte längre går att respektera? Någon som förlorat spänst och skärpa i samtalet? Och vem är jag när jag inte arbetar, frågar jag mig nu när jag är i början av nedtrappningsprocessen. Men det finns andra förluster som jag inte alls tvekar om, de som är riktigt allvarliga och tunga att bära. Familjemedlemmar, vänner och bekanta blir sjuka och dör. Jag är övertygad om att många med mig skruvar upp volymen på tankar om existensen i takt med åldrandet. Kring livet och döden och vad det innebär att vara människa. På valen man gjort och ansvaret som följde. Nu finns tid för att komma nära oss själva med lite mer erfarna ögon. Har vi levt meningsfullt – och vad vill vi med de år som återstår? Hur håller vi oss levande även som lite trötta och ”övervuxna”? I Med livet i behåll tar Anna Kåver med oss på existentiella och psykologiska strövtåg i åldrandet. Hon utgår både från personliga erfarenheter och ett långt yrkesliv inom psykoterapi. Sagt om boken: ”Kåvers engagerande och samtidigt stillsamma vandring i åldrandet berör många aspekter, såsom ensamheten, fåfängan, skulden och skammen, sorgen och vemodet, men också förnöjsamhet och nyfikenhet. Hennes fria och personliga sätt att skriva om åldrandet kan säkert inspirera många läsare till egna tankar och reflektioner om åldrandets möjligheter.”Håkan Stenow, BTJ-häftet nr 5, 2024