Under hela 1800-talet pågick ett arbete för närmare kulturella förbindelser mellan Sverige, Norge och Danmark. Det var ett nytt sätt att se på grannländerna: man betonade likheterna i språk och historia istället för att fokusera på krig och gamla oförrätter. För vissa kom skandinavismen att få ett politiskt mål, en union. Men för det stora flertalet stod det kulturella samarbetet i centrum. Många, exempelvis H.C. Andersen, upplevde att hemlandet blev större, man kände släktskap med de andra skandinaviska länderna. Språkligt var målet att översättningar så småningom inte skulle behövas. Målen uppnåddes inte, men den samkänsla man medvetet försökte upparbeta kom att prägla hela seklet, och inte minst 1880-talets litterära samarbete. I »Mitt hems gränser vidgades« skildrar Kari Haarder Ekman hur skandinavismen var en gemensam kulturell faktor att förhålla sig till för författare i Skandinavien. Hon undersöker hur skandinavistiska idéer kom till uttryck hos författare som C.J.L. Almqvist, H.C. Andersen, Fredrika Bremer, Bjørnstjerne Bjørnson och även Georg Brandes. Med hjälp av ett mycket stort material ges här en annan bild än den traditionella, som har varit knuten till de politiska idéerna. Skandinavismen var som kulturellt projekt både lyckat och mycket omfattande, och kom att bli en viktig faktor bakom det moderna genombrottet i Norden mot slutet av 1800-talet.