Har den moderna musiken hamnat i en återvändsgränd? Har den förlorat stinget, börjat röra sig med tomma gester, invaggats i en falsk trygghet inom kulturlivets institutioner? Det ansåg filosofen och sociologen Theodor W Ardorno (1903-69) vid mitten av 50-talet. Det unga avantgardet var inte sent med att reagera på denna vidräkning från en av modernismens skarpaste och mest inflytelserika analytiker. debattens vågor gick höga ingenting mindre än frågan om den radikala konstens identitet och framtidsutsikter stod på spel. Den här studien tar sin utgångspunkt i denna debatt. Diskussionen leder över till en genomgång av vissa mer allmäna idéer hos Adorno och ger en fyllig bild som inrymmer såväl hans konstuppfattning som civilisationskritik. Här placeras hans tänkande i sitt idéhistoriska sammanhang, bl.a. uppmärksammas Adornos tidiga akademiska verksamhet i Frankfurt am Main och hans ambitioner som tonsättare och kritiker i 1920-talets Wien. Modernismens åldrande är den första större studien om Adorno på svenska.