Morfar och Noah sitter på en bänk på ett torg som blir mindre för varje dag. Medan de väntar tillsammans på bänken berättar de skämt och diskuterar sin gemensamma kärlek till matematik. Morfar minns hur det var att bli kär i sin fru, hur det var att förlora henne.

Hon är lika verklig för honom nu som den första dagen han träffade henne, men han fruktar dagen då han inte kommer att minnas henne. Ibland sitter morfar på bänken bredvid Ted, Noahs pappa - Ted som aldrig gillade matte, föredrar att skriva och spela gitarr, och har väntat hela sitt liv på att hans pappa skulle ha tid för honom, att acceptera honom. Men i sin kärlek till Noah har de funnit ett gemensamt band.

Morfar, Ted och Noah möts alla här, i detta säregna utrymme som blir allt mörkare och mer förvirrande. Och det är här de kommer att lära sig att säga adjö, doften av hyacinter i luften, inget att frukta.