Under 1920- och 30-talen lanserades den ordlösa romanen -- böcker med sekvenser av textlösa bilder -- som en egen genre för spridning och publicering. Genren gick också under benämningarna träsnittsroman och roman i bilder. Alla tre ämnen beskriver de enande elementen för genren: tekniken, bildernas närvaro samt ordens frånvaro. Förenande var dessutom samhällskritiska termer och mörka existentiella frågor sprungna ur det tidiga 1900-talets konstnärliga och politiska strömningar.   1926 utkom konstnären Otto Nu ckels ordlösa roman Schicksal: Eine Geschichte in Bildern (Öde: En berättelse i bilder). Boken blev en framgång i hemlandet och utkom redan 1930 i en amerikansk utgåva. Schicksals huvudperson är en fattig kvinna som färdas genom en tillvaro kantad av sorg, svek, brott, död och med sällsynta glimtar av hopp.   Ett livsöde förmedlas till "läsaren" som inte läser. Det berättas om en svår livskamp och om stunder av lycka, i vila utan handling, och i förtvivlan och flykt. "Läsaren" lämnar orden bakom sig och bevittnar. Upplevelsen bär med sig en gåta som har med bilders kraft, förmågor och egenartade uttryck att göra, med bilders narrativitet såsom något helt skilt från andra uttryck -- inte minst från den skrivna texten. Det är denna gåta som undersöks i Se hennes öde. Hur etablerar bilder en annan typ av förmedling? Vad vittnar denna förmedling om? Hur kan bildens gåta förklaras i ord?    Elisa Rossholm är filosofie doktor i konstvetenskap. Hon disputerade 2016 vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet med avhandlingen I väntan på hufvudpersonen: Identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870--1900. Hon är även verksam som tecknare och är författare till de fyra grafiska romanerna Jag hör icke till något läger (2011), Jag sträcker ut handen mot evigheten (2012), Lammen från Le Mans (2017) och Märit (2021).   Publicerad inom projektet Kriterium (nr 38) för kvalitetsgranskning och open access-publicering av vetenskapliga böcker.