Michelangelos storhet som konstnär ligger inte bara i hans strävan efter fullkomlighet och skönhet, utan även i hans unika sätt att närma sig den konstnärliga processen och platsens betydelse. Michelangelos fresker i Sixtinska kapellet, skulpturer i Medicikapellet och andra monument bör alla förstås som dramatiserande tillskott till miljöerna de placerades i. Istället för att anpassas och smälta in i sina omgivningar så interagerar dessa verk med rummen, ceremonierna och musiken som fanns runtom dem. Man kan också se hur konstnären i sina ofullbordade verk och egna skrifter pekar på en estetik under ständig förhandling där processen är lika viktig som de färdigställda verken. Peter Gillgren belyser Michelangelos verk som tillkomna i en strävan att förändra och ompröva den miljö som redan fanns på plats. Det är en nydanande och originell studie som tillför ett nytt, oumbärligt kritiskt perspektiv till konstvetenskapen.