Krösamos, klabbsaltare och feminina substantiv  Mysse och bysse, krösamos och klabbsaltare är småländska ord som de flesta känner igen. Men vad betyder vuplann, pixaburk, böstel, snickaren är placered eller träpäran är ong? Och hur låter småländska egentligen?   Den här boken presenterar småländsk dialekt, och beskriver bredden i detta stora landskap, skillnader såväl som likheter. Ordboksdelen tar upp småländska ord och uttryck tillsammans med språk­exempel och förklaringar. Grammatikdelen beskriver och exemplifierar uttrycksmedel som man finner i småländska.  Men är småländska en enda dialekt? Det låter ju så olika på olika ställen. Här använder författarna småländska som ett samlingsnamn. Att ange hur många dialektvarianterna är eller var man ska dra gränser är inte enkelt, för trots skillnaderna är likheterna stora. Utgångspunkten är en äldre småländska som talades då Småland och resten av Sverige huvudsakligen beboddes av bönder, men här finns också inslag av en mer samtida småländska, som man finner till exempel i litteratur och medier.  Boken börjar med ett avsnitt om dialekter i allmänhet och Smålands i synnerhet, beskriver småländskt uttal och hur ord kan bildas och förändras. I bokens sista kapitel ställs frågan om småländskan lever. Svaret är ett entydigt ja. Många smålänningar firar, med stolthet och glimten i ögat, fössta tossdan i mass med massipantååta och hyllar hembygdens egen småländska.  Kanske är det den mjuka, varma, melodiska prosodin som är den småländska dialektens hjärterytm. Man känner igen en smålänning när man hör en så man gör.