Medan han går samlar han det han möter, dag för dag, steg för steg: två korpar vid hans fötter, ett bitet äpple vid vägkanten, flugsvärmen som »flyger på stället«. Däremellan tankar på Odysseus som irrar genom världshändelser och historia, minnen av skogsbrynsormen, ljudet av regndroppar i lövverket, bilden av molnskuggorna. Sedan »skratten från barnen nere vid horisonten«, deras lek som överröstar vägkantens oväsen. Där finner han den fred som inte finns, »i bågen på barnets mun, där råder den«. Slutligen ger den som oavbrutet talar sig av och en annan kommenterar: »Tydligen ska han ha setts till igen för en tid sedan, som den sista passageraren uppkrupen längst bak i den allra sista nattbussen.« Snö från i går, snö från i morgon är ett teaterstycke, ett drama utan rollväxlingar, en sång utan refräng. Det är som om Peter Handkes figur genom att tala och sjunga försöker lyssna sig in i tystnaden, alltså samtidigt lyssna bort: det för att göra rättvisa åt världen och världsupplevelsen. Berättaren avbryter sig själv, börjar om, och han samlar inte bara upp det han möter på sin väg, utan följer också »efterbilderna när man blundar«.  Översatt till svenska av Jesper Festin.