I Strindbergsfejden deltog närmare 300 debattörer som skrev över tusen tidningsartiklar. Detta är fortfarande Sveriges mest hektiska kulturdebatt. August Strindberg skrev själv drygt 50 i en rad aktuella samhällsfrågor. Men det som gjorde debatten så intensiv var att han hade fyra frontlinjer, och dessa retade upp det etablerade och konservativa Sverige år 1910. Strindbergs fyra frontlinjer var kungahuset, Svenska Akademien, Verner von Heidenstam och Sven Hedin. I artikeln Faraon-dyrkan angreps den sedan länge utbredda kulten av krigarkungen Karl XII. Svenska Akademien tyckte Strindberg var en krets för inbördes beundran. Verner von Heidenstam, som var dess största försvarare, skrev ren smörja tyckte Strindberg i artikeln Två Konungar. Upptäcktsresande Sven Hedin var på mångas läppar, honom gjorde Strindberg narr av i Upptäckar-Humbug. Detta var inte August Strindbergs första fejd. Redan 1884 ställdes han inför domstol för att han hade häcklat Svenska kyrkans heliga sakrament nattvarden. Denna bok ger även en inblick i striden som följde efter novellen "Dygdens lön". Boken innehåller också ett urval utvalda dikter och brev, också av Strindbergs egen hand. Dessutom har idé- och lärdomshistorikern och psykoanalytikern Per Magnus Johansson skrivit en essä som avslutning, om denna omtalade och omskrivna Strindbergsfejd, "Samhällskritiker med satir som vapen". Tomas Lindelöw presenterar urvalet av texter i bokens förord.