Jan Håfström (född 1937) hör sedan debuten 1966 till Sveriges mest betydande konstnärer. För första gången granskas nu hela hans konstnärskap i denna konstvetenskapliga avhandling. Den tematiska, komparativa undersökningen fokuserar på tre centrala områden: material, referenser och konstnärsroll. Håfström målar inte bara i akryl, utan använder också tyg, trä och andra material för att skapa och framhäva förbindelser mellan konst och liv (speciellt barndomen). Sundberg presenterar Håfströms omtalade stilbyten och analyserar olika verkgrupper, såväl de knappt uppmärksammade ruinerna som målningarna kring Mr Walker, Fantomen i stadsförklädnad, från senare år. Här visas den kanoniseringsprocess som tycks äga rum i konstnärskapet och hur konstnären väljer sina referenser för att framhäva en traditionslinje det är europeisk kulturhistoria som står mot ett amerikanskt, minimalistiskt formspråk. Mot en bakgrund av modernistiska och postmodernistiska teorier diskuteras konstverken i enskilda närläsningar. Håfströms konstnärsroll framstår som en utveckling av den romantisk-modernistiska myten om konstnärens betydelse, en reaktion mot den postmodernistiska dödförklaringen av konstnären och en återetablering av det skapande subjektet.