Gratis läsning:

Det var N gång

När jag gick i första klass skulle vi skriva uppsats. Min började Det var N gång Min kompis påpekade att N skulle stavas en, inte bara bokstaven n.

- Nähä, sa jag. Det fattar väl alla att det är N. Det ska vara så. Obstinat var jag redan då. Hade mina egna idéer om skrivandet. Det har jag fortfarande.

Om du är van att läsa det som är strukturerat och punktat i akademisk ordning kan mitt sätt att skriva kännas nytt till att börja med. Men om du sätter dig bekvämt till rätta och låter orden som du läser föra dig in i samtalet, som om jag sitter bredvid dig i soffan, så vaggas du snart in i bokens resa.

..................

Nya möjligheter

Det är dags att drömma en ny framtid, individuellt och kollektivt. Dags att borsta av stjärnglansen i dina ögon, hoppets glimmande möjligheter. Det vi kan föreställa oss kan vi också skapa. Det omöjliga tar bara lite längre tid. Jag är skytt så detta är min natur, evig optimist. Jag har inte vett att begripa att det inte går.

Idéerna och drömmarna ligger i universums andrum. Om de inte vore potentiella möjligheter skulle vi inte kunna tänka tanken. Vi tror att vi kommer på idén. Sanningen är närmare att den redan ligger där. Är man uppmärksam kan man plocka ner den. Den ligger där och väntar på oss. Förklarar också varför flera personer kommer på samma idé ungefär samtidigt. De var inkopplade på samma våglängd, ungefär som en radio-eller TV-antenn. Det var inte Bell som sökte telefonen, det var telefonen som sökte Bell.

En del säger att allt är förutbestämt. Jag håller inte med. En av de största lektionerna vi har här på jorden handlar om val, beslut, alternativ och möjligheter; choice på engelska. Det är genom att välja och uppleva konsekvenserna av våra val som vi växer. Å andra sidan är det givet att vi som själar kommer att gå igenom en utveckling. Det är upp till oss hur enkelt eller krångligt vi gör det och om vi tar den snabba eller långa vägen. En del tror allt kommer till mig och jag behöver inget göra. Tala om att inte ta ansvar för sitt liv. Och så sitter de där och säger någon gång ska jag. Tiden kanske kom och gick.

Det gör sig inte självt att skriva en bok, ej heller marknadsför den sig själv. Stuart Wilde, en av min absoluta favoritförfattare, säger visst meditera 24 minuter om dagen, gå sen ut i livets marknadsplats.

Jag har känt i flera dagar medan jag suttit och skrivit att mina ben känns rastlösa, på gränsen till ont. Efter kvällens session gjorde jag lite andnings- och rörelseövningar och kände efter att låren bar något mer inom sig. Jag började dansa, skaka, stampa, kände hur benen bara ville röra på sig, skaka loss ilskan som satt i låren, frustrationen ville ut! Vildare och vildare i tysthet, klockan är närapå midnatt då kan man knappast sätta på musik med vilda trummor.

Tänk när vi dansade runt lägereldar. Då fick våra känslor ett naturligt utlopp. Våra kroppar var fria och vi överlämnade oss i dansens extas. Men, man kan dansa överallt och under alla omständigheter. Man behöver inte större fläck att stå på än där fötterna ryms och man kan föreställa sig musik. Jag ledde en hel grupp i dans utan musik i ett rum fullproppat med stolar i rader. Jag vägledde dem med fantasins och sinnenas hjälp. De hade inte svårt att hänga med. Du kan du med.

Dans och måleri hjälper oss att släppa loss, så vi slipper fastna i gnället och ältandet. Bara det borde göra så att alla sätter igång. Tänk vilken revolution. Vi målar och dansar och kanske till och med njuter. Och ingen miljöförstörelse från gnällspikar. Det du!

Tidvis känner jag ett sånt motstånd till att skriva den här boken. Känner mig frustrerad. Skulle vilja kasta hela projektet i papperskorgen. Att jag känner motstånd tyder på att det ligger oanade möjligheter i det, en enorm energikälla som ännu inte släppts loss.

Det som fångar vår uppmärksamhet, det som vi inte kan släppa, det som irriterar oss men som vi samtidigt inte vill befatta oss