Flera svenska debatter på senare år har kretsat kring värdet av äldre kultur och historia. Såväl förslaget om att införa en litteraturkanon som att ta bort antiken från skolans historieundervisning har väckt upprörda känslor. Diskussionen är inte ny. I  Vi vill nytt, vi begär plats  skildrar David Andersson några framstående svenska 1900-talsintellektuella, som alla var unga åren kring 1930. De tyckte sig leva i en helt ny tid, som måste bejakas. Äldre kultur var irrelevant. Detta synsätt blev tydligt i Stockholmsutställningen, där den funktionalistiska arkitekturen fick sitt genombrott. Tillsammans med socialingenjörerna Gunnar och Alva Myrdal lade funktionalisterna upp planerna för en radikal reformering av Sverige. Sven Stolpe menade att de unga befann sig i en oundviklig konflikt med den medelålders generationen, som hade orsakat första världskriget. Gunnar Ekelöf debuterade med diktsamlingen sent på jorden, som chockerade traditionalistiska kritiker. Artur Lundkvist tyckte att äldre författare som Dostojevskij var oläsbara. Han hyllade det nya och moderna: fabrikerna, storstäderna, filmen och jazzmusiken:  Vi ställer oss icke mot tiden, den är den luft vi andas, den mark vi trampar. Vi vill gripa om rodret, ropa ner i eldrummet: Bättre fart! Efter andra världskriget visade sig traditionsfientligheten i de massiva rivningarna i svenska städer. En av Stockholmsutställningens arkitekter, Sven Markelius, var ansvarig för att de gamla Klarakvarteren försvann. Andra omprövade sin ungdoms radikalism. Sven Stolpe blev konservativ katolik, i ständig strid med samtiden. Artur Lundkvist skrev historiska romaner. Gunnar Ekelöf angrep folkhemsbygget och traditionslösheten. I en essä 1957 beskrev han svensken som den mest konsekvente fadermördaren i Europa . Vi vill nytt, vi begär plats  är full av tidstypiska och färgstarka citat, vilket gör läsningen spännande.OM FÖRFATTAREN:David Andersson (född 1972) är redaktör på tidskriften Axess magasin. Han har skrivit böcker om Gunnar Ekelöf, Arthur Koestler och Henry Kissinger. I Med skuldkänslan som drivkraft (2017) jämför han den antivästliga åskådningen hos vänsterintellektuella som Jan Myrdal, Göran Palm och Olof Lagercrantz med världsbilden hos liberaler som Herbert Tingsten och Per Ahlmark.