Hilda Fredriksson föddes 1890 och växte upp på Kersgården i Hamreängar i södra Dalarna. Hon diktade redan som barn och vid 23 års ålder debuterade hon med samlingen Från stigarna. Nu kallade hon sig Kerstin Hed efter fädernegården Kers och hemsocknen Hedemora. Det blev det namn hon använde som diktare i fortsättningen. Hennes jordnära lyrik slog särskilt an i bondeleden och nykterhetsrörelsen, där igenkänningsfaktorn var stor. Tillsammans med maken Halvare Anders Olsson övertog hon sin fädernegård och dagarna fylldes av lantbruket och rollen som maka och mor. När kvällen kom skrev hon sina dikter i vaxduksböcker, för att sedan knacka ner dem på maskin och sända dem till olika tidningar. Det skulle också komma att bli drygt 20 utgivna böcker. I hemstaden Hedemora kom hon att ingå i en litterär och samhällsengagerad grupp, som samlades kring författaren Martin Koch på Lagmansgården. Förutom Kerstin Hed ingick även Paul Lundh och Nils Bolander. Ivar Lo Johansson gjorde den känd som Hedemoraparnassen . 1946 flyttade makarna Olsson till Matsbo. Där fick Kerstin Hed mer tid för sitt författarskap och var aktiv fram till 1961, då hon avled. Hon efterlämnade då sin sista dikt kvar i skrivmaskinen. Vindarnas verser samlar tidigare outgivna dikter av Kerstin Hed. Titeln anspelar på att dikterna återfunnits i tidskrifter och häften som hittats gömda och glömda på vindar och i skrubbar. Birger Sjungargård fick på 1990-talet en skokartong med manus från Kerstin Heds anhöriga och några av hennes vaxduksböcker, med önskan om att få materialet tytt, ordnat, utskrivet och utgivet. Det kom att visa sig att åtskilliga dikter också fanns på andra håll. Nu är de alltså samlade och ges ut i samarbete med Martin Koch-sällskapet - Hedemoraparnassens vänner.Dikterna bärs av ett patos. Kerstin Hed ville skapa ett bättre samhälle, forma ett bättre liv och hävdade människovärdet. Just denna dimension är både budskap och drivkraft i hennes författarskap.