En höstklar söndagsmorgon sneddar Tomas Sjödin över kanalbron i Haga i Göteborg. Klockorna i Hagakyrkans torn ringer som de gjort i långt mer än hundra år. Trots att Tomas rört sig i detta kvarter i mer än 25 år har han aldrig lagt märke till ringningen som han nu gjorde. Det är någonting i rytmen, den dova, tunga klangen som får honom att fundera: vad är det där som kan sägas vara ”klangen av en människa”, det som sjunger i själen? Ett brustet halleluja handlar på ett plan om kyrkklockor, på ett annat om sökandet efter en andlighet som inte bara fungerar i miljöer fyllda av psalmsång och bön, om sprickorna i tillvaron och det ljus som letar sig in genom dem. Men också om den välsignade onyttan och om att trivas i sitt eget sällskap.