Fablerna om vargen och tranan, om hunden med köttstycket och om åsnan i lejonhuden var för många svenskar under äldre tid lika välbekanta som de bibliska berättelserna.  Med Fabelbruk i svensk tidigmodernitet öppnar Erik Zillén, docent i litteratur­vetenskap vid Lunds universitet, portarna till en rik och idag till stora delar bortglömd genrehistoria. Utgångspunkt för studien är den tidigmoderna kulturens bruksorienterade förhållande till litteratur. Det omfattande textmaterial som undersöks vittnar om att den aisopiska fabeln, en episk kortgenre med rötter i den grekiska antiken, blev föremål för ett intensivt och mångsidigt bruk i Sverige mellan 1530 och 1800. Fabler användes i skolornas språkundervisning, utnyttjades för att förmedla moraliska normer, tjänstgjorde som exempelberättelser i andra texter och kom i takt med den mediala utvecklingen att anlitas i politisk debatt och litterär polemik.  Bokens sju kapitel tecknar en dynamisk helhetsbild av fabelns svenska förflutna. Den övergripande tidslinjen sträcker sig från reformationsskedets traditionsbundna fabelbruk via upplysningsepokens innovativa hantering av fabeln till en genrehistorisk kris runt 1800, då modernitetens paradigmskiften och en ny konstsyn ifrågasatte själva idén om litteraturbruk.  Omslagsbilden visar fabeln "Vargen och tranan", där en trana hjälper en varg få loss ett ben ur halsen, men hennes enda tack är att inte bli ihjälbiten. Sensmoralen lyder, enligt utgåvan 1583, "Onda människor anser sig skänka en välgärning åt dem som de avstår att utföra en illgärning mot".