Arbetet är evigt, men dess former förändras. Länge lades det mesta av arbetet på den jord man hade tillgång till. Den jorden kunde man leva på även efter det att krafterna sinat. De som arbetade åt andra tjänade under en hus­bonde, som hade ett försörjningsansvar för sina underlydande. Föll man utanför dessa system fick den lokala fattigvården stå för försörjningen. Lönearbetet var ett främmande inslag i denna ordning. Dess expansion under 1800-talet innebar att allt fler saknade jord att försörja sig på. De var därmed hänvisade till att sälja sin arbetskraft till andra och det var osäkert om dessa arbetsköpare hade samma ansvar som husbonden. Far­hågorna växte för att allt större skaror skulle behöva försörjas av fattigvården. För många debattörer under det tidiga 1800-talet var lönearbetet ett försörjningssätt som ofrånkomligen förde människor till fattigvården. Fattigvården var i sin tur inte anpassad för att bära de kostnader som lönearbetet gav upphov till. Lönearbetet skapade problem för fattigvården, och fattigvården skapade problem för lönearbetet. Denna bok följer lönearbetets väg från att vara ett främmande inslag och ett fattigvårdsproblem till att vara en självklar företeelse och ett normalt försörjningssätt som föstes ut ur fattigvården och in i en ny socialpolitik. Detta var ingen enkel process. Lönearbetet hade sina egna problem. För­söken att komma tillrätta med dem visade att en ny ordning hade etablerats. Arbetet var evigt och löne­arbetet var dess naturliga form.