Sören Kierkegaard (1813 55) är inte bara Skandinaviens internationellt mest kända tänkare, utan Cambridge-filosofen Ludvig Wittgenstein beskriver honom också som 1800-talets utan jämförelse största filosof. Som profilerad kristen tänkare, med en bred litterär produktion, fungerar han för många läsare som en Augustinus för vår egen tid. En central tanke i Kierkegaards kristna existensfilosofi är frihetsbegreppet. Att vara riktad mot sig själv, skriver han, är frihet. Viktigare än att känna sig själv är här själva processen att vara i vardande att bli sig själv, som står i motsättning till det själviska och är uttryck för den individuellt bestämda friheten. Motsatsen är förtvivlan och dess psykologiska motsvarighet ångest. Grundförutsättningen för Kierkegaards beskrivning av människans själv är gudsförhållandet, som han menar alla människor står i. I denna skapelsegivna relation, som för den enskilde kan vara mer eller mindre medveten, läggs fokus på självets helande: från förtvivlan, självets sjukdom, till frihet. Med Kierkegaards ord: »Det högsta som över huvud taget kan göras för en varelse, högre än allt man kan göra den till, är att göra den fri. Just därtill behövs allmakt för att kunna göra det.« Tomas Bokedal, teol. dr. (Lunds universitet) och samtalsterapeut (Göteborgs Psykoterapi Institut), är Førsteamanuensis vid NLA Høgskolen i Bergen, Norge, och lektor i Nya testamentet vid University of Aberdeen, Skottland.