Den utbredda uppfattningen vid sekelskiftet 1800 1900 inom missionskretsar i väst att jordens undergång och Jesu återkomst var nära förestående väckte hos många en »kallelse« att resa ut i hednamission. Det var bråttom att nå ut med det glada budskapet till hednasjälar innan tidens ände! Med stor offervilja och med en obegränsad tillit till Gud reste missionärer till Yttre- och Inre Mongoliet som »Guds sändebud«. Bland »levande gudar«, rövarband och tältmongoler spred Svenska Mongolmissionen kristendomens sanningar men utförde också en stor humanitär insats i en tid när en sjukvårdsklinik var ett okänt begrepp i Gobiöknen och på den mongoliska stäppen. Mötet mellan två teokratiska system, lamaism och kristendom, missionärernas personliga uppoffringar och levnadsöden har lämnat läsvärda avtryck i arkiven.