Kanada Luktar av kåda

Kanada Luktar av kåda är en mycket populär bok. Om du tittar noga hittar du den i varje polskt hem. Precis som 303:e skvadronen .

Det är också en bok som lästes flera gånger och sedan gavs vidare till släktingar och vänner.

Den var populär, så den hade många utgåvor, som... skilde sig från varandra. Din mormors exemplar från tiden före kriget innehåller fragment som togs bort genom censur efter kriget. Efterkrigsutgåvor innehåller i sin tur fragment som författaren lagt till för att ersätta de som tagits bort, och de finns inte i din mormors utgåva.

Vi har organiserat den här texten – boken du håller i dina händer innehåller allt Arkady Fiedler någonsin publicerat under titeln Kanada Luktar av Resin . Ibland var vi tvungna att bestämma vilken version av ett givet kapitel vi skulle välja, så vi valde den vi gillade bäst. En komplett utgåva, reviderad, utökad, med samtida fotnoter. Författaren skulle bli glad.

Arkady Fiedler (1894-1985)

Den mest berömda av de polska resenärerna – hans böcker har översatts till över tjugo språk. Under sitt långa liv företog han trettio stora expeditioner runt om i världen. Han började 1927 med en jaktexpedition till norra Norge, och hans sista resa till Västafrika var 1981; han var 87 år gammal.
Inledningsvis gav han sig ut i världen som djurjägare för djurparker. Med tiden segrade dock författarskapet.
I flera decennier var han den mest populära författaren i Polen. Här är siffrorna: 65 år gick mellan publiceringen av den första och sista boken, och totalt publicerade han 32 titlar med en total upplaga på 10 miljoner exemplar(!!!). Rekordhållaren är den berömda 303:e skvadronen , en berättelse om polska piloter som slåss i slaget om Storbritannien – dess totala upplaga är över en och en halv miljon exemplar.

Bokutdrag Kanada luktar kåda :

***

Det fanns gott om älgspår. Gamla och blekta, men det fanns också gott om färska, ibland så tydliga som om de just pressats ner. Vi såg dem i gräset, i leran, i sanden, överallt vid vattenbrynet. Allt eftersom vi rörde oss längre från Obijuan lade vi märke till fler och fler spår: ett tecken på att vi hade nått rika jaktmarker. Vår expedition nådde sin destination, men – förbannade! – var fanns själva viltet? Jag var redan trött på synen av bara spår.

När vi stötte på spåren vid floden Oskelaneo för en vecka sedan hade de glatt oss och gett oss en nyfikenhet i vår fantasi, en förebådare om framtida spänningar. Nu glattade de inte längre mig, jag hade tröttnat på dem. Spåren var som vackra löften, för långa och illvilligt ouppfyllda. De irriterade och plågade mig; de var tomma och sterila.

Flera gånger stannade vi motorn och gick iland. Vi utforskade stränderna och svepte över omgivningarna med en vaksam blick, likt utforskare. Jag var den som var minst kunnig om spåren. Stanisław läste dem bättre, och naturligtvis läste den gamle cree-indianen, John Iserhoff, dem ännu bättre; men den verkliga mästaren, visade det sig, var Lisim, vår fjärde följeslagare.
Lisim, tjugo år yngre än John, ledde expeditionen som en extraordinär guide. Han var en helt annat än vanlig indier: han bar glasögon, hade mongoliska drag och visste hur man reparerade motorcyklar. När vår motor gick sönder medan vi körde, brukade Lisim ta isär den, fixa med den och sätta ihop den igen, och motorn gick igång igen.
Medan Lisim undersökte stränderna gjorde han några observationer och upptäckter; med tyst röst, på cree-språket, vidarebefordrade han denna information till John, och John berättade för mig på engelska att två rådjur hade simmat där igår, en svag tjur hade gått förbi här idag, och här stod återigen ett sto en gång.
"Det finns definitivt älgar här!" avslutade han sin föreläsning.
"Var är de där älgarna?" frågade jag hånfullt och tittade mig omkring. "Jag ser ingenting annat än spår! Ingenting annat än spår!"
Ett vidsträckt landskap sträckte sig ut över sjön, vackert som en dröm, men tomt, som om det svepts bort av en pest.
John, med sin milda natur, log fåraktigt och mumlade artigt något för sig själv: "Den vite mannen är otålig."
Efter att ha seglat över trettio kilometer nådde vi ett område med ett något förändrat landskap: täta snår av barrskogar varvades alltmer med ljusa fläckar av lövträd. Aspar och vitbjörkar växte rikligt bland granarna. Samtidigt avbröt täta öppningar och öppningar den klippiga stranden: ängar och kärr, älgarnas favoritbäverbäddar, stack ut i skogen.
Vi seglade sydost genom en enormt långsträckt sjö med invecklade vikar och många öar: Marmettesjön. Den sträckte sig över tjugo kilometer. Vid dess södra ände reste sig en halvö, smal och lång, likt en dolk sticken i sjön. Vi landsteg på denna udde. John förklarade att vi hade nått vår destination. Vi befann oss mitt i ett bra älgland. Härifrån kunde vi segla ut för att jaga i alla riktningar, väster, söder, öster och till och med norr, dit vi just hade kommit ifrån. Vi skulle stöta på älgar överallt i närheten. Det var vad John sa.

Halvön hade en sandremsa på stranden, bortom vilken en liten lund reste sig, lika lång och smal som själva udden. I lunden, i en liten fördjupning i marken, slog vi läger i skuggan av björkar och unga granar. Fördjupningen erbjöd oss säkerhet; ingen skulle se glöden från vår eld. Vattnet var inte långt borta, mindre än fyrtio steg. Jag gillade den här vrån.
Medan vi höll på att slå upp våra tält (två, eftersom indianerna byggde sina egna) dök plötsligt en främmande gäst upp i lägret. En skogsrapphöna. Den satt på en fallen stock, precis där, inte mer än tjugo steg bort, utan att visa någon rädsla. Tvärtom. På ett komiskt och trotsigt sätt sträckte och drog den på sig halsen, och höjde nu och nu sänkte den huvudet. Tydligen indignerad, väckt av nyfikenhet, ville den ta reda på vilken sorts inkräktare som störde skogens lugn. Kanadensarna kallar den en dårhöna, en vildhöna, och det verkar med rätta. Dess fjäderdräkt liknar vår ripa, bara något större.
Lisim tog med sig en sex millimeters Winchester. Nu drog han fram sitt vapen ur ryggsäcken, och medan John rättfärdigade skottet för mig och sa att det inte skulle vara för högt och inte skrämma större vilt, laddade Lisim lugnt sitt gevär, siktade och avlossade. Ett vackert skott! Fågeln, träffad i huvudet, föll omedelbart. Han fick betala för sin vårdslöshet med sin död, och han upptäckte ett utmärkt skott åt oss och gav oss en god stek.
Några steg bortom lägret, i sanden, visade indianerna mig älgspår. "En fet tjur", berömde John honom, "gick förbi den här vägen igår." De stora, ovala fördjupningarna var verkligen tydligt synliga. Men spåren nådde mig upp till öronen.
"Fler spår!" fnös jag med låtsas upprördhet och skrattade John rakt i ansiktet.
Den gamle indianen led. Mina glåpord tär på honom. Han rådfrågade Lisim och föreslog sedan att vi skulle göra en snabb rekognoscering idag, trots den sena timmen. Det skulle inte bli mörkt förrän om en timme.

"Okej, nu kör vi!" ropade jag.

Min kanot, som var lättare, knuffades i vattnet och vi paddlade söderut; John, Lisim och jag. Stanisław stannade kvar i lägret för att förbereda middag. Seglande längs halvön nådde vi dess fot, där vi gick in i ett sund och snart kom ut på en ny sjö, mycket mindre än den föregående, kanske en kilometer lång. Vi döpte den senare till Bold Pike Lake.
En magnifik regnbåge, exceptionellt ljus i färgen, hängde över sjön. Den flöt med ena armen ner till vattenbrynet inte långt ifrån oss och förvandlade ängen till någon strålande tillflyktsort, avskild från jord och liv. Regnbågen spred ett sådant bländande sken att den lyste på oss som ett sken. Den skapade en magisk välkomstport; Kanske var det i själva verket porten till ett jägarparadis? Fenomenet rörde även indianerna; de viskade till varandra.
Efter ett ögonblick gömde sig solen bakom skogen, och regnbågen bleknade. Skuggor tätnade under träden, och mörkret föll långsamt.
Efter att ha korsat sjön vågade vi oss in i en smal, slingrande kanal, hälften flod, hälften död gren. Olika stenar och lerklumpar stack upp från dammens yta. Det var svårt att ro mellan dem, men indianerna övervann utan ansträngning alla hinder och undvek smidigt öarna. Jag beundrade deras skicklighet. Medan de rodde doppade de sina åror så försiktigt att inget prassel kunde höras förutom de fallande vattendropparna.
En obruten tystnad föll över skogen. Löv och grässtrån, orörliga, föll i en förkvällssömn. In i denna stillhet och stora tystnad gled vi, själva alerta och tysta som drömlika uppenbarelser, lurande som rovdjur.
Plötsligt knuffade John, som satt bakom mig, till mig och pekade ordlöst framåt. Jag sökte bland de kaotiska gupparna på stranden; Det fanns stenblock överallt; till slut såg jag: en älg! Herregud, det var en älg! En våg av våldsam hetta träffade mig. Den stod precis på stranden, inte mer än några dussin steg bort, en koloss, en sann förkroppsligande av makt, en stolt skogsjätte. Den verkade nästan antediluviansk, nästan en legend. Dess gråbruna skinkorna och vitaktiga bakdelar stack tydligt ut mot den askgrå stranden, medan dess huvud och axlar var dolda av ett stenblock. Jag visste fortfarande inte om det var en tjur eller en älg. Om det var en tjur, var det förmodligen en magnifik tjur. Den hade inte lagt märke till oss än.

Jag spände försiktigt Remington-kanonen, och indianerna knuffade försiktigt till båten. Mitt hjärta bultade, mina ögon var fuktiga av känslor. Jag höjde kanonen för att avfyra.
Vi närmade oss långsamt klippan. Ytterligare trettio steg, ytterligare tjugofem. Slutligen nådde vi stenblocksväggen och kikade tyst runt hörnet. Plötsligt ryckte djuret till våldsamt, och från dess uppstickande huvud tittade skräckslagna ljusliknande ögon på oss. Stora skedformade öron stack ut från djurets huvud, men annars ingenting, ingen dagg: det var en älg. Besviken sänkte jag mitt vapen.
Den skrämda älgen lyfte näsborrarna, snurrade runt på bakbenen och hoppade för att fly. Men i sin iver missbedömde den strandens branthet och gled tillbaka ner i vattnet. När den gjorde det särade den komiskt på benen och blottade sin breda bakdel mot oss.
Spänningen i våra nerver avtog. Den roande synen sporrade vår munterhet. Vi började alla tre skratta som barn, brast ut i kvävt fniss, skrattade glatt, innerligt, högt, okontrollerat, oändligt, brast ut om och om igen. Det var värt skrattet: himlen höll på att gå ner, oxen hade äntligen flytt, ångern hade lagt sig, hoppet brann.
När vi gjorde oss redo att återvända pekade gamle John på spåren som älgen hade lämnat på stranden och hånade mig lekfullt och sa med överdriven sorg:
– Och återigen, inget annat än spår! Ingenting annat än spår!

***

Recensioner av boken Kanada luktar kåda kan läsas på webbplatsen Lubimyczytac.pl

Utgivare Bernardinum Utgivningsår 2009 Antal sidor 324 Inbunden