Drakarnas återkomst till Tellus

Är det möjligt att allt vi människor kan föreställa oss i vår fantasi faktiskt existerar någonstans? Jag skulle säga att det är högst troligt.

Hur skulle man annars förklara varför så många ursprungsfolk genom mänsklighetens historia har liknande berättelser – om till exempel drakar – trots att de levt på helt olika platser och aldrig haft någon kontakt med varandra? Drakar förekommer i myter, berättelser och målningar från Mellanöstern, Asien, Europa, Afrika och Amerika. Det är som om dessa varelser inte bara tillhör en särskild kultur, utan något kollektivt och djupt nedärvt i vår mänskliga själ.

Drakarnas historia är en global och fascinerande väv av myter, symbolik och visdom som sträcker sig tusentals år tillbaka – och fortfarande pågår. De har framställts som både beskyddare och förgörare, som visdomsvarelser och vilddjur. Men en sak är tydlig: de har alltid väckt känslor, och de har aldrig lämnat oss helt.

Så hur kommer det sig då att en helt vanlig kvinna – som jag – som sitter och ger readings i en friggebod i ett villaområde utanför Gävle, plötsligt kan se och känna kontakt med drakar?

Tja, varför inte?

En möjlig förklaring är att hela Jordens frekvens, och därmed mänsklighetens medvetande, har höjts. Det är frukten av det inre arbete som många ljusarbetare världen över har gjort genom healing, energiarbete och medvetenhetsresning. Vi har, så att säga, "levlat upp". Som om mänskligheten tillsammans har tagit examen från en tidigare nivå av uppfattning – och nu kan vi ta in mer, känna djupare, se längre.

Och när medvetandet expanderar, öppnas också dörrar till nya dimensioner. Vi får tillgång till information, energi och varelser som alltid funnits där – men som vi tidigare inte haft tillgång till. Drakarna är en del av det.

På sociala medier ser vi idag hur människor över hela världen, från olika traditioner och bakgrunder, vittnar om kontakt med drakenergi. De beskriver den som kraftfull, vis, transformerande – och djupt kärleksfull. För många är drakarna inte längre bara sagoväsen, utan levande energiformer och guider som hjälper oss att komma ihåg vilka vi egentligen är.

Kanske är det så att vår fantasi inte skapar något nytt – utan snarare återkopplar oss till något urgammalt. Något som alltid har funnits, och som väntat på att vi ska bli redo att se.

Vilka är drakarna – och varför är de här?

Drakarna började presentera sig för mig under de sista månaderna av 2024, som enligt den kinesiska kalendern också råkade vara Drakens år. Plötsligt började jag se en drake bakom varje kund jag läste av. De stod där – majestätiska och stilla – med sina vingar utbredda i ett beskyddande, nästan kungligt sätt. Jag kände en kraftfull men lugn energi. En uråldrig visdom. En känsla av trygghet och oövervinnlighet. De visade sig som delar av vårt andliga stödsystem.

Drakarna är här som guider, vägledare, beskyddare, följeslagare – och ibland till och med som färdmedel i själsresor. De är lojala och hängivna och har alltid funnits vid vår sida. Det är bara det att vi inte har haft tillgång till deras dimension förrän nu, när våra medvetandenivåer har höjts.

När jag började förmedla vad jag såg till kunderna blev jag förvånad. Många av dem visste redan om sina drakar. De hade sett dem i drömmar eller under meditationer, känt deras närvaro i flera år. Vissa hade till och med fått till sig drakens namn – och blev förbluffade när jag bekräftade just det namnet. Det var som att lägga sista biten i ett pussel.

Några av de drakar som har presenterat sig heter Ommikus, Aska, Rimini, Beltax, Nimue, Skule, Dorian, Sandor, Geldo, Nemenor, Pollux och Nerax. Vissa är starkt kopplade till elementen – jord, vatten, eld och luft. Andra är mer som andliga mästare som dyker upp i specifika stadier av livet. De flesta drakar jag mött är svarta, grå eller vita, men jag har också sett blå, gröna, guldskimrande och till och med rosa drakar.

Mitt fokus har dock aldrig varit att kategorisera dem, utan sn