Vid första anblick kan den tidiga svenska kvinnorörelsens historieskrivning och framtidshorisont te sig som en modern emancipationsberättelse, tätt sammanlänkad med idéer om demokratisering och samhällsutveckling. Den föreliggande avhandlingen tar sin utgångspunkt i frågan om vad som händer om vi prövar att förstå den tidiga svenska kvinnorörelsens egen historieskrivning som en form av religiöst tänkande. Trots överlappningen mellan den tidiga kvinnorörelsen och de kritiska sekulariseringsdebatter som pågick i dess samtid har rörelsen inte tolkats som upptagen av frågan om hur kristendomens historia och framtid skulle förstås i relation till den moderna kvinnans frigörelseprojekt. Ett grundläggande antagande för avhandlingen är att denna fråga i sig är djupt förbunden med frågor om tid. Avhandlingen argumenterar för att debatterna om kvinnofrågan i Sverige präglades av olika problemställningar och teorier om hur modern och kristen tid skulle förstås, i likhet med den breda sekulariseringsdebatten i Europa gällande protestantismens roll i det moderna samhället. Genom närläsningar av Lydia Wahlströms, Ellen Keys och Anna Söderbloms olika framställningar av den svenska kvinnans och kvinnorörelsens historia, författade mellan 1896 och 1920, visar avhandlingen hur deras texter utgjorde olika försök att förvalta en gudomlig, evig sanning om kvinnans betydelse i historien inom ramen för ett modernt samhällsprojekt, med bäring på den efterföljande feminismens sekulära självbild.