Nu är det sommar igen. Den tid på året när dagarna aldrig tar slut. Om det inte händer något roligt vill säga. Därför hittar Mattias och hans vänner alltid på en massa roliga saker ... År 1965 debuterade Barbro Lindgren med Mattias ­som­mar som, tillsammans med uppföljarna Mera om Mattias (1966) och Hej hej Mattias (1967), etablerade henne som en av de mest lovande unga svenska barnboksförfattarna . Nu återutger ­Karneval förlag hela trilogin som inte i sin ­helhet varit tillgänglig sedan 1975. Om Hej hej Mattias (1967) "Jag tror att Mattias är ett av vår barnlitteraturs mest mänskliga barn. En av de finare passagerna i boken berättar om när han [Mattias] knycker sin mammas nya blå yllebyxor för att ha dem under en indianlek och naturligtvis förstör dem. I rädsla för sin mammas vrede gömmer han dem i ett hål i skogen. Allt kan man inte säga vuxna, och förresten: Det är bättre när mammorna går bort och arbetar. Då kan de inte tvätta håret på en. Två av Mattias lekkamrater har ingen pappa. En av mammorna säger: Den får vi aldrig se igen. Men Mattias värld är ingen tristess, bara lite svår­manövrerad ibland. Långtråkigheten finns för honom, men han väntar tåligt ut den; någonstans ifrån kommer alltid idéer. En gång byggde han och Lillpelle en snigelgård i Vanadis­lunden. De ger sniglarna namn, bygger sjukhus åt bubblande sniglar, bråkhus åt bråkiga och en kyrka åt en stor brun, som de kallar Prästen. De skapar åt sig en miniatyrvärld som de kan överblicka och till och med styra allt till det bästa i, åtminstone nästan." Hans Axel Holm i Dagens Nyheter "En verkligt charmerande berättelse om några små­pojkars vardagsäventyr. Barbro Lindgren beskriver ­Mattias, Lillpelle och Limpan säkert, konsekvent och ­humoristiskt, med en uppenbar förståelse för hur pojkar i den ­åldern tänker och handlar i både lek och allvar. Berit Härd i GP Få kan skildra den vanliga synliga världen närmare bestämt trakterna kring Vanadisplan så angenämt som Barbro Lindgren. Genom årets bok, Hej hej Mattias, blir man ännu bättre intraskad i miljön, det vill säga: miljön upplevd från från midjehöjd ungefär. Utan några otrevliga ryck uppåt; Barbro Lindgrens begåvning tycks vara av det lyckliga slag där spontanitet och konsekvens är ett. Inte heller i Mattias och Lillpelles konversationer finns några ovidkommande vuxenkrusiduller. Man känner att precis så måste det vara att vara Mattias och Lillpelle i trakten av Vanadis. Att man vill rekommendera boken till högläsning beror inte på att den skulle vara svårläst: det är en bok att trivas ihop med." Ingegärd Martinell i Aftonbladet