Allt började med att vi fick besök av en författare, något som skulle sluta i en mardröm för min del. Från den stunden vår lärare berättade att vi skulle få besök av en riktig, livs levande författare, hade vi alla börjat planera för besöket. Det bästa av allt var att vi hade läst många av författarens böcker och vi älskade dem. Böckerna hade fått mig att drömma om att bli författare, att få skriva böcker med målande språk, att få fängsla andra, att väva ihop berättelser och få dem insatt i hårda pärmar. Jag hade tusen frågor att ställa till författaren, minst När författaren kom frågade hon om det var helt okej att fotografera alla elever. Fotona skulle sedan läggas ut på hennes blogg. Alla mina klasskamrater blev ivriga och skrek förtjust. De ville verkligen finnas på författarens blogg. Det ville jag också. Mitt hjärta bultade, tankarna virvlade runt och jag mindes min mammas ord som ständigt upprepades: Låt dig ALDRIG fotograferas och läggas ut på nätet. De orden hade gjort att mina klasskamrater retade mig, eftersom jag inte fanns någonstans på sociala medier, inte ens på Facebook, där alla andra fanns. Det gjorde att jag kände mig utanför, speciellt som jag inte ville förklara varför jag inte fick finnas med där, utan istället sa att jag inte hade lust att finnas på en sådan löjlig sajt. Jag vet, fel sätt att ta hand om problemet, men det var det enda sätt jag kom på. Nu satt jag alltså här, som en enda stor bromskloss och skulle säga: Nej, ni får inte fotografera mig. Vilket var samma sak som att säga att ingen av mina klasskamrater fick fotograferas, eftersom författaren hade lämnat över kameran till läraren, för att han skulle sköta fotograferingen under författarens föreläsning. Plötsligt insåg jag att jag nu hade chansen att få vara precis som alla andra. Läraren för dagen var nämligen vikarie, han hade ingen aning om mitt fotoförbud. Egentligen hade jag själv inte minsta aning till varför jag inte fick fotograferas och läggas ut på nätet. Kanske hade mamma en gång förklarat det för mig, men isåfall hade jag glömt det. Det enda jag visste med säkerhet var att jag hade fotoförbud. Plötsligt for fan i mig. Ja, det är ett sådant uttryck som mamma brukar säga om mig när jag blir alltför vild hemma. Och nu kändes det verkligen som om djävulen hade tagit mig i besittning, för jag började ropa tillsammans med mina klasskamrater att jag också ville fotograferas, att jag också fick vara med på bild. Utan att ha en aning om att de orden helt skulle förändra mitt liv.