"Jag försöker få överblick över det jag under åren har formulerat om skärningsytorna mellan estetiska praktiker och politik, och om de existentiella förkastningssprickor som öppnas där.

Pojkarna spelar fotboll på grusplanen, i en tromb av damm och solljus, och kommer in i lägenheten täckta av smuts. De verkar ibland nästan tyngdlösa när de springer i ytterdörren. Det är tre månader sedan Rakmat Akilov dödade fem människor, däribland en ung flicka, med en lastbil på Drottninggatan i Stockholm. Det är sex år sedan Anders Behring Breivik mördade barnen på Utøya i Norge.

Vi glömmer, minns. Mäter och mäts.

Det är året före ännu ett riksdagsval. Enligt de senaste opinionsundersökningarna drömmer var femte svensk om ett land där människor som jag och min familj inte finns. Jag tycker mig ibland kunna känna hettan från ugnarna blåsa längs marken, i det torra sommargräset.

Det är i slutet av tiden. Det är i tidens början. Jag lyfter upp min dotter på mina axlar. Jag vet att det inte går att mäta tiden utan att förändras."

Johannes Anyuru