När Jon Forsling träffade den 88-årige ex-fången Bob Luke i San Francisco för att intervjua honom för en artikelserie som Aftonbladet hade beställt, väcktes idén att söka upp och intervjua de sista överlevande fångarna från Alcatraz. Det kunde inte finnas många kvar, eftersom fängelset stängde för över ett halvsekel sedan. Efter en grundlig research kom han fram till att det fanns färre än tjugo fångar kvar i livet av de totalt 1545 som skakade galler på ön (några hade flera nummer vilket gjorde att nummer 1576 var det sista som delades ut). En försvinnande liten grupp alltså, som snart kommer att vara helt försvunnen. Idén var att skriva en bok kring dessa sista överlevare, och utifrån deras berättelser skapa en typ av bokslut över en unik epok i amerikansk kriminalhistoria - både ett lapptäcke av människoöden och ett slags "requiem" över världens mest ökända fängelse. Han ringde, mejlade och skrev brev till gamla män utspridda över hela USA. Vissa var lätta att få tag på; andra krävde ett visst detektivarbete för att komma i kontakt med. Några svarade inte, men nio ställde villigt upp och berättade. Vissa har varit fria män i årtionden; andra sitter fortfarande bakom lås och bom. En hade hittat Gud, andra var övertygade ateister. En hade hjärtat långt ut på vänsterkanten, en annan röstade på Donald Trump i presidentvalet 2016. Vissa mindes sina år på Alcatraz in i minsta detalj; andra hade förträngt dem. De var vänliga, eftertänksamma män i åttioårsåldern som berättade vad de gjorde som testosteronstinna 25-åringar. Att flera av dem hade begått vidriga mord behövde författaren påminna sig själv om när han märkte att han började tycka lite för bra om dem. Vissa brott måste anses vara oförlåtliga, oavsett hur lång tid som har förflutit sedan de begicks. Det de berättar är skakande, gräsligt, obegripligt, idiotiskt, galet och genialt i en fascinerande blandning. Jon Forsling är frilansjournalist.