Under de nära hundra år som nya generationer av lärarinnor (och efter 1958 även manliga lärare) kom att utbildas vid Falu folkskoleseminarium, omvandlades det svenska samhället i grunden. I denna antologi skildrar tio forskare hur synen på kunskap, undervisning och lärarskap tog form och förändrades i lärarutbildningarna i Falun mellan 1875 och 1970. Här finns berättelsen om underordning och disciplinering, men fram träder även starka gestalter som Valborg Olander och Anna Sörensen – lärarutbildare och rösträttsförespråkare – vilka medvetet försökte rusta en ny generation seminarister till självständiga och bildade lärarinnor. I boken möts didaktiska perspektiv på byggnader, pedagogiska rum och skolträdgårdar. Här riktas även blicken på de blivande lärarinnornas egna texter. Den avslutande delen fokuserar på efterkrigstidens seminarier och frågan om vilka spår av seminariekulturens kunskapssyn som ännu lever kvar i dagens utbildningslandskap. Denna bok bidrar med nya perspektiv på lärarutbildningens historia, och väcker frågor om lärarprofessionens villkor i vår egen tid – och i framtiden.