Vi hade just börjat leva det liv vi drömt om så länge. Vår dröm, vår alldeles egna skapade dröm, som bara du och jag varit regissörer till. Drömmen blev sann, och där befann vi oss mitt i vårt paradis. Men inuti mig kändes det ändå som att något skavde. Det kändes fel och oron smög sig på mer och mer. Åren gick och varje dag försvann ännu en solglimt, tills allt var utbytt mot stora, tunga, mörka moln. Hur skulle vi två, som alltid sett det positiva i det mesta, kunna hitta glädjen igen? Hur får man molnen att skingra sig när man vet att dagarna tillsammans börjar ta slut? Hur skulle vi orka leva fullt ut som vi alltid gjort? Det enda vi visste var att vår tid var knapp, och att vi närmade oss slutet. Hur skulle jag kunna överleva? För du var ju som luften – omöjlig att leva utan. Att vara mitt i, men ändå stå utanför är en berättelse om Alzheimers. Det är en skildring av vardagen, den bittra sanningen, kampen om hjälp, den ändlösa sorgen och den stora kärleken.