Här sitter vi. Jag och du, min lilla pojke. Det är så ovärdigt för oss båda. Det här går inte längre. Det är verkligen inte okej. Du ska inte behöva ha det så här. Tårarna bara rinner och gråten tar vid, den kommer som i konvulsioner. Blir jag galen nu? Är jag redan galen? Den här morgonen ringer jag till Försäkringskassan och säger att jag inte längre orkar vara mamma till Teo. Jag ger upp. Jag litar inte på mig själv. Jag faller. Nu har jag sagt det, kommer de och hämtar dig nu? Hamnar jag på psyket? Boken handlar om vår son Teo, sjunde barnet i familjen, som skulle bli det slutgiltiga kittet, en efterlängtad liten sladdis, ett lillesyskon.Den handlar om hur det är att få det svåra beskedet att allt inte är som det ska med det lilla barnet. Om kampen att få allting att gå runt – familjen, jobbet och vardagen. Om att kämpa för sitt barns rättigheter, om att orka, om att inte orka, om att ge upp, och våga be om hjälp. För mig som mamma till Teo är det viktigt att de här barnen syns i samhället. De finns, vi föräldrar finns, syskonen och släkten finns och alla andra runt omkring dessa barn finns. Det är så många som drabbas av detta och lika många som har privilegiet att få uppleva dessa barn, med sina alldeles speciella behov. Det är så mycket lycka och så mycket sorg på en och samma gång i samlivet med de här barnen. Om det vill jag berätta. /Anna, mamma till Teo, en liten pojke med en stor hjärnskada.