En man tar sig in på tidningsredaktionen och avlossar flera skott. Beatrice Farkas kastar sig ner under skrivbordet och hör hur skytten närmar sig hennes plats. Det är klart att det är mig han vill åt, hinner hon tänka. Men tankarna går framför allt till hennes nya kollega Adira Khalili, lever hon? Tillsammans granskar de några flyktingförläggningar som drivs av en tidigare dokusåpakändis. De har fått tips om grova missförhållanden. Under granskningen utsätts en av anläggningarna för en brand.Samtidigt nås journalisterna av ett rop på hjälp genom en handskriven lapp. Allt är betydligt värre än de kunnat ana. Neurath har ett genuint samhällsengagemang och hennes berättelser reflekterar nyhetsflödet ... Stilen är rak och okonstlad, bäst skildrad är tidningsmiljön. Romanen är inte precis höjden av sofistikation men samtiden brinner ändå i den, och en äkta ilska pulserar bakom orden. Malin Krutmeijer, Aftonbladet Samtidsfrågor i ruggig bladvändare. Lotta Olsson, Dagens Nyheter Farkas har fått konkurrens om eptitet ung-och-lovande på jobbet, något som hon har väldigt svårt att ta. Just den, ganska fula, känslan lyckas Neurath förmedla på ett trovärdigt sätt, liksom ensamhetens och rädslans olika uttryck. Ämnet för boken är också bra. Maria Nästlund, Göteborgs-Posten