Nu hade supandet gått så långt att det inte fanns någon återvändo. Jag hade redan skrivit ihop avskedsbrevet till mina söner. Nu handlade det bara om att hitta rätt tillvägagångssätt och rätt tillfälle att avsluta det man inte ens kunde kalla för ett liv. Jag hade ingen aning om vad en panikångestattack skulle utlösa den där sommardagen för 12 år sedan.     Att livet kunde förändras så radikalt på bara några sekunder kunde jag aldrig föreställa mig och att den enda trösten och tryggheten fanns i alkoholen var också en helt ny upplevelse. Jag drack inte för att det var gott, jag drack inte för att jag ville, jag drack för att jag var tvungen.Per Nohr, 61 år, en profil inom uppländskt föreningsliv och bosatt i Uppsala, berättar öppet och ärligt om sina tuffa år som alkoholist.    Per tar inga omvägar när han berättar om sina alkoholproblem med förhoppningen att du som läsare kommer att bli både berörd och illa till mods och frågan kommer att komma, hur kan ett normalt liv gå så käpprätt åt skogen så fort?