Jag trodde att när världen väl gick under skulle det ske i ett enda skarpt ögonblick som skiljer före från efter. Att man dog eller levde, inget däremellan. Men så blev det inte. I stället är vi kvar, jag och de få andra som finns, bland städer som tystnat och människor som glömt hur man beter sig. Alltid på väg någon annanstans, en flyttfågel ur balans. Jag befinner mig på ett kontor, dörren är märkt med K. Ohlsson. Men jag heter inte Ohlsson, vet faktiskt inte vem denna man eller kvinna är, eller kanske var. Mitt namn är Mira, en kvinna som har hamnat här av en slump. Eller tur, kanske något mitt emellan. Vad som händer nu vet jag inte.