Tom höll det lilla stålförstärkta glasröret i ett stadigt grepp. Att något så litet och till synes oansenligt kunde vara så fruktansvärt farligt. Vilka hade han egentligen jobbat för? Och vilka hade han jobbat med? Han kunde ju inte ha varit den enda som inte vetat om detta men ...Han såg sig om. Det var inget litet lab. De andra var i full gång med att bära tuber och det märktes att de var stressade. Med all rätt, de hade bara ett försök och vägen ut var väldigt smal. Bara tanken på det massiva skal av is som omslöt dem på alla sidor fick bilden av gången utanför att krympa som ett astmatiskt luftrör. Det var som om tiden stått stilla en stund och plötsligt börjat ticka igen, men snabbare. Han tittade upp mot taket som om han kunde se igenom det. Långt där ovanför var de. Något mörkt kom över hans sinne. Tänk om man kunde ... bara sträcka upp en hand och lägga dit det. Han tittade återigen på det lilla röret. Där inne fanns kanske lösningen. Men det kunde lika gärna vara slutet på allt, eller bara mänskligheten. Men tänk om det skulle funka. Vad skulle det inte vara värt?