Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi är en fenomenologins grundbok. Det är i denna bok, utgiven 1913, som Husserl för första gången presenterar den fenomenologiska reduktionen och därmed etablerar fenomenologin i dess transcendentala form. Som bokens titel antyder, tänker sig Husserl detta projekt såsom uppbyggt av två huvuddelar: en "ren fenomenologi", i form av en reflektion över medvetandets väsentliga akter och innehåll, och på denna grundval en "fenomenologisk filosofi", som syftar till att kunskapsteoretiskt klarlägga konstitutionen av verklighetens olika områden. Idéer (som verket ofta kallas) presenterar det fenomenologiska projektet i dess helhet: dess metod, tematik och filosofiska ambitioner. I boken genomför Husserl också fundamentala analyser av centrala fenomen och begrepp såsom intentionalitet, väsen, noes och noema, varseblivning, känslo- och viljesfären, evidens, sanning och förnuft. Tillsammans formar de sig till en karta över hela det fenomenologiska landskapet, med både välkända och ännu outforskade områden. Den radikalisering i idealistisk riktning som Husserls fenomenologi får med detta verk blev en stötesten för många inom den tidiga fenomenologiska rörelsen, och senare också föremål för t.ex. Heideggers kritik. Likväl kan man hävda att det är just denna radikalisering som öppnar upp fenomenologin mot flera av dess mest djupgående undersökningsområden, såsom kroppserfarenheten, livsvärlden och intersubjektiviteten, teman som Husserl utvecklade i senare arbeten, och som antyds redan här.