Jag är Alma. Alma, det är jag. Jag är Alma mitt i natten i Wisby stad. Jag är Alma i ljus majnatt. Alltför ljus. Jag är Alma på rymmen från Wisby Hospital. Måste vara försiktig. Och tassa tyst i dårhusets tygskor. Så ingen sänder mig tillbaka dit. Fast jag saknar det redan. Tryggt där. Här ute i staden finns ingen trygghet. Adjöss trygghet och daglig kost!  Så tänker hon, Alma. Vet att hon måste bort från staden så fort som möjligt. Kanske man redan är ute och letar efter henne Jag är alma knyter an till fjolårets roman Månskugga och handlar om Almas hemliga år, från den natt hon rymde från Hospitalet fram till hennes död i Maria Kyrka i Stockholm. Man har under den tiden sökt henne överallt utan att finna minsta spår. I den här boken får du reda på vad som händer henne alla de år hon lyckats hålla sig gömd på Gotland. Den mesta tiden tillbringar hon i Västerhejde, undangömd och oftast inlåst i en stuga dold i en igenvuxen skog. I den primitiva stugan bor enslingen Frans, allmänt kallad Tok-Frans.  Alma måste lyda honom, men lyckas ändå med olika knep få honom lugn och sömnig: Hon sjunger och läser timme ­efter ­timme och så fortsätter deras märkliga liv i skymundan. Gömda och glömda i hemliga stugan i hemliga skogen.  Men plötsligt tar livet en ny vändning för Alma. Hon träffar Johannes, Elias son. Elias, hennes älskade Elias och hemligt trolovade. Som hon sviker