När vi tänker på prototypiska konstnärer tänker vi på, säg, Picasso, som skapade verk snabbt, enkelt, sprudlande. Tvärtom, i Kissande kvinna, ett litterärt collage som tar sin titel från en fräck Picasso-målning, hyllar Elizabeth Cooperman konstnärer – särskilt kvinnliga konstnärer från 1900-talet – som har kämpat med försvagande självtvivel och osäkerhet. Samtidigt brottas Cooperman med sina egna frågor om kreativitet, kvinnlighet och moderskap, och reflekterar över sin tioåriga kamp för att slutföra sin egen bok och inser att hon har misslyckats med att utföra en av de mest grundläggande kreativa handlingarna – att föda ett barn.

Kissande kvinna består av ungefär hundra korta prosa-”målningar” som konvergerar kring frågor om kreativitet och fruktsamhet. Allt eftersom boken utvecklas bygger den en större metafor om kreativitet, och konstnärskapets och moderskapets angelägenheter börjar flätas samman. Författaren förlikar sig med självtvivel, ineffektivitet, frustration och en icke-linjär, slingrande process och föreslår att dessa metoder kan vara motgift mot den aggressiva bravaden och Picassos övermodiga ego-drivna konst.