I debattboken Lärarens återkomst ger pedagogikprofessorn och spelforskaren Jonas Linderoth upprättelse till den svenska lärarkåren. De lärare som tror på att undervisa har under lång tid demoniserats av politiker, skolforskare, fackförbund och lärarutbildare. Detta menar författaren är en av orsakerna till Sveriges lärarbrist och en delförklaring till svensk skolas stora problem. Idéer om att elever lär sig bäst när de söker kunskap på egen hand, att man inte bör dela in skolan i olika ämnen och att all kunskap endast är konstruktioner har skadat läraryrkets själva kärna. Denna konstruktivistiskt inspirerade pedagogik berövar elever rätten till en god utbildning.

Linderoth visar på skadeverkningarna inom svensk skola på flera nivåer: från grundskolan till lärarutbildningen. Lärarens återkomst är en debattbok som introducerar ett alternativt perspektiv på lärande, samt gör en mycket kritisk genomlysning av skolans digitalisering.

Det är hög tid att bryta förvirringen och åter respektera lärarprofessionen. Håller du med om detta är du redo för Lärarens återkomst.

Sagt om boken:

Det här är en debattbok som verkligen förtjänar att läsas och diskuteras.
Marie Leijon, BTJ-häftet nr 24, 2016

Jonas Linderoths efterord till ljudboken:

Sedan den tryckta utgåvan av Lärarens återkomst kom ut har några av de farhågor jag uttryckte i bokens förord kommit att besannas. De som förespråkar en fortsatt marknadsstyrning av den svenska skolan ser gärna att min kritik mot KIP inordnas i färdiga debattformat. Har man politiska eller ekonomiska särintressen i den svenska skolan vill man inte att det riktas kritik mot vårt system med skolpeng och vinstdrivande friskolor. Det passar då utmärkt att pedagogiska arbetsformer och lärarutbildning ses som den svenska skolans främsta problem.

I boken är dock ett kärnargument att det var de pedagogiska idéerna som banade vägen för de olika systemreformerna. Försämringar av lärares arbetsvillkor kunde förkläs till pedagogiska reformer. När lärarrollen omdefinieras till en handledarroll kan saker som planeringstid, ämneskompetens och budget för läromedel ifrågasättas. Nedskärningar som på en vinstdrivande skola omvandlas till vinstmarginaler.

Den som vill söka efter argument för vårt helt världsunika system med en marknadsstyrd skola har således inget att hämta i den här boken. Det finns en djup ironi i att de som framförallt ogillat mina argument kommer från två väsensskilda grupper. Dels är det pedagogikforskare som uppfattar sig som progressiva, dels är det företrädare för edtech-industrin som säljer prylar och konsulttimmar till skolsektorn. Att dessa båda grupper möts i en gemensam vilja att demontera den undervisande lärarrollen illustrerar väl hur KIP blivit skolmarknadens ideologiska överbyggnad.

Det tycks därtill näst omöjligt att, som jag försökte i boken, separera frågan om ordning och reda från diskussionen om arbetsformer. Jag menar att en pedagogik som bygger på att visa, berätta och förklara inte innebär att man behöver inskränka elevers smakpreferenser. För att tala klarspråk menar jag att man kan bedriva instruktion även om eleven har en keps på sig. I boken förespråkas en elev-lärarrelation som alltid har elevens kunskapsprogression som sin bas och i övrigt respekterar elevens integritet.

Sedan jag skrev boken har den världsledande skolforskaren Gert Biesta kommit med sin bok ”The Rediscovery of Teaching”. För Biesta är skolans främsta uppgift att göra det möjligt för eleven att möta omvärlden på ett kvalificerat sätt. En förutsättning för detta är en skola och en undervisning som utmanar eleven och gör det möjligt att överskrida den egna världsbilden. Utbildning som bygger på självständigt lärande erbjuder inte eleven ett sådant överskridande. Biesta menar att en skola som vilar på vad han kallar ”konstruktivismens hegemoni” snarare bygger på nyliberala