Lukianos levde under det andra århundradet e.Kr. och är en av den antika litteraturens mest originella författare. Vem han egentligen var är inte klarlagt, men får vi tro några av berättarjagen i hans skrifter kom han från Samosata vid floden Eufrat i den romerska provinsen Syria. Efter en rekordkort provanställning som stenhuggarlärling i hemstaden genomgick han en högre utbildning i retorik och blev med tiden ryktbar i hela den grekisk-romerska världen för sin talekonst. Retoriken och dess syster filosofin står också i centrum i Lukianos mångsidiga författarskap, som utgör en bred uppgörelse med tidens bildningsideal och intellektuella moden. I fiktiva tal, brev och dialoger behandlar han filosofiskolornas tomma löften, religionens avarter, litteraturens bigotteri och den allmänna mänskliga fåfängan – allt med en spefullhet och espri som nästan jämt är underhållande men som alltid har en allvarlig underton. Nio av Lukianos mest kända skrifter föreligger här i översättning av Dimitrios Iordanoglou, som också skrivit ett förord och kommentarer till texterna.