Sami Said har radat upp ingredienserna vänskap, existentiell kris, världspolitik, poesi, fascism, nyfattigdom, humor, trots och desperation och hällt dem i en litterär fruktpress. Resultatet är ännu ett kliv framåt i ett författarskap som börjar närma sig Mare Kandres eller P O Enquists dovt kvillrande tassemarker. Expressen Ett språkfyrverkeri om vår tid. Vi Läser San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske. Vägen, den är också människorna man tyr sig till. Manni som delar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, som tror att män i kostym är ute efter honom. Isol med ett vapen i väskan. Madam som sköter om parken på ön efter sin framlidna man.Och Yei, vännen som han tappat någonstans på resan och återfinner igen.  Sami Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med en mästerlig roman fylld av liv och humor.    Sami Saids tredje, gnistrande roman - en tragikomisk pikaresk med bultande samtidshjärta och ett språkäventyr där varje mening är en poetisk fullträff. Blir det Augustpriset? Jag siktar mot stjärnorna och håller tummarna för San Francisco M-magasin Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action. Sydsvenskan Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen. Göteborgs-Posten