Månskugga Sigrid grät tyst. Ännu blödde hon då och då. Stapplade fram. Blusen våt av bröstmjölk. Febrig. Förvirrad. Bar barnet i rosa finsjalen. Sen kväll hade zigenargruppen rivit sitt enkla sommarläger utanför Klintehamn och var nu på väg mot Visby stad och båten till fastlandet.MÅNSKUGGA är ingen fortsättning, men knyter an till fjolårets roman Nattljus. Det här är berättelsen om Sigrid och Sara, som efter många år finner varandra i Högalids Vårdhems kvinnobaracker på Söder i Stockholm. Sigrid födde som 16-åring flickebarnet Alma Sigridsdotter. Som hon övergav utanför en liten stuga i Västerhejde socken på Gotland. Hon tillhörde då ett zigenarfölje med fast lägerplats i Tanto i södra Stockholm. Efter svåra år i Tantolägret hamnar Sigrid inlåst på Konradsberg, även kallat Dårarnas Slott . När hon äntligen tillfrisknar efter lång tid lyckas hon få arbete som pott-kusk och sedan vaktmästare på Högalids Vårdhem. Där möts Sigrid och Sara. Sara, som nyss skrivits ut från ett 4-årigt fängelsestraff, är gotländska med ständig längtan tillbaka till sin ö. Sigrid blir som en nästan-mor för den unga Sara. Och tillsammans reser de en vårmorgon till Gotland och Västerhejde socken där Sara har en nära vän. Sigrid, som nu är 47 år med silverstänk i det svarta håret, bävar. Gotland vill hon egentligen inte återse. Men börjar ändå försöka följa spåren efter Alma. Barnet hon en gång övergav (med namnlapp om halsen) utanför en främmande stuga. Eller snarare ett ruckel. Sara råkar ut för mer än en överraskning Blir igenkänd och förtalad Men stannar på Gotland. Medan Sigrid finner det hon inte vill finna.