Hela tiden fanns en känsla av att något inte stämde. Det var som om hon bar på något osagt. Hennes glada humör försvann plötsligt och jag fick intrycket av att de svar jag gav barnen inte dög. När de ställde en fråga och jag svarade, kunde jag ibland få en mycket menande blick från henne. Det var som om hon ansåg att jag gav fel svar, men jag kunde inte förstå vad det var jag skulle ha gjort annorlunda. Jag förstod verkligen inte och började smått oroa mig för att det här skulle leda till en konflikt. Jag ville ju göra rätt, men allt jag hade att utgå ifrån var den föräldraroll jag alltid haft under hela barnens liv. Jag tyckte att jag hade gett dem en bra uppfostran så här långt. Till exempel kunde jag låta det vara om barnen inte gick och lade sig exakt på utsatt tid. Jag hade tålamod att vänta de tio minuter de behövde, om de ville göra något annat först. Men det uppskattades inte riktigt. När barnen hade lämnat matbordet frågade hon mig om jag verkligen tyckte att det var okej. Hon menade att de hade rest sig för tidigt och dessutom lämnat sina tallrikar kvar på bordet.